Farsta fritt fall

av Ulrika Lidbo
 
Henrika försöker verkligen passa in. Men Farsta är annorlunda än hemma i Lund. Hårdare. Och vem bryr sig om en pluggtönt som hon? Ingen i klassen i alla fall. Mira är taskig mot folk som visar svaghet. Samtidigt stör hon sig när de andra i gänget tar efter. Hon är less på att hänga med dem. Vill något mer, något annat med sitt liv. När Miras och Henrikas vägar korsas påverkar de varandra i helt nya riktningar. Och allt är inte som det ser ut på ytan. 

Äntligen har det kommit en bok som får mig att vilja läsa mer böcker. Efter en kort lässvacka har jag hittat lite inspiration. Den här boken är så otroligt skickligt skriven med två människor som är väldigt olika varandra i huvudrollerna. Man får följa deras liv parallellt och oftast är den bara någon sida om Mira och sedan någon sida om Henrika. Jag känner aldrig att jag vill hoppa över någon av deras kapiteldelar. Delarna flyter in i varandra och ibland får man se enas perspektiv och ibland den andras.

Det är två väldigt olika människor, med olika livsförhållanden och olika uppväxter. Trots allt detta har dem faktiskt en gemensam sak; ångesten för var sin förälder. Det här med att hela tiden tro att sin mamma eller pappa ska dö är nog vanligare än vad man tror. Om sin förälder har någon sjukdom eller har haft, kan ångensten bli värre och värre och tillslut olidbar. Även Miras problem med alkoholiserade föräldrar, dock nu ”bara” mamman, det är också vanligare än man tror skulle jag tippa.

Själv har jag inte haft något av dessa alternativen. Mina föräldrar är friska och krya och dricker nästan aldrig. Men bara för att jag inte kan relatera till något av de alternativen känner jag igen mig i så mycket annat. Dessa småproblem som tonåringar stöter på och pressen och trycket man känner är ibland kan bli för mycket. Såklart känner inte alla ingen allt, men jag tycker att alla borde känna igen tillräckligt mycket för att verkligen kunna relatera. Jag har insett att jag måste kunna relatera till någon av huvudpersonerna i böckerna för att i huvud taget kunna fortsätta läsa. Om det så är att det är mina nutida problen, eller problem jag hade när jag var yngre. Det spelar ingen roll. Bara jag kan känna att ”Det här är/var jag”, ”Herregud, så här känner/kände ju jag också”. Det är en bra bok, det är en bok jag vill läsa vidare i.

Boken skulle också varit perfekt om jag gick i åttan eller nian. Kanske till också med början av gymnasiet. Det är skönt att läsa om saker som är så typiska för tonåringar och som jag sa nästan alla går igenom. Man känner sig så lätt ensam, trots att man har vänner. Man känner aldrig att det är någon som försår en. Aldrig någon som förstår mig. Men det bästa tycker jag ändå var hur karaktärena förändrades. Det var för Miras del en dels en stor yttre förändring, men också en stor inre. Fredirika tycker jag växte väldigt mycket i sin kropp och sitt sinne. 

Som sagt, den här boken rör runt väldigt bland mina egna känslor och jag önskar att jag läste den när jag själv var 15-16 år. Den är idealisk och kanske kan även föräldrar få en bättre förståelse i hur deras barn faktiskt känner om dem också läser den. Jag tycker själv att den visar ganska generellt hur svårt att veta vem man egentligen är. Vem är egentligen jag? Vem är Sara? Jag vet inte hur många gånger jag har ställt mig den frågan, och jag kommer säkeligen aldrig sluta ställa den.

Kika gärna in snart igen, för då recenserar jag Ulrika Lidbos bok Inte vatten värd.